vad vet jag?!
Känns som jag för tillfället är inne i böckernas värld för att minska min egen smärta. Alltid lätt att försvinna in i en bra bok. Har precis avslitat boken "gucci krigen" och har i all hast hoppat in i "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak". Jag är inte långt ifrån tårar när jag läser denna bok. Men jag glömmer bort mina egna motgångar och bekymmer som är en nål i en höstack igämnförelse med Pigge Werkelins liv, då han miste hela sin familj den där morgonen då Tsunamin för in över Khao Laks strand.
Tyvärr har mina och våra motgångar skapat en del onödiga bråk oss emellan då vi helt enkelt inte kan förstå varandra. Jag blir lika ledsen varje gång han misstolkar det jag säger, eller när jag tänder på alla fyra för jag inte tycker hans argument stämmer.
Vi är nog båda två väldigt sårade av det faktum att vi inte lyckas med detta projekt på egenhand. Alla behandlingar, sprutor, piller och besök påfrestar på oss båda två. Vi är helt maktlösa och kan bara hoppas. Jag vet faktiskt inte hur mycket hopp en människa har i sin motor, förhoppningsvis finns det massor med den varan. Jag känner mig helt slut och drenerad på energi då jag går i ständig oro. Ena minuten är jag glad och tror starkt på att vi lyckas, den andra tror jag inte alls på det. Tror säkert alla hormoner jag chokar kroppen med gör att mitt humör svajar även om jag i mig själv har ganska dålig kontroll på mitt "vanliga" humör.
Jag tycker jag har gjort allt jag kunnat för oss två. Har googlat i flertalet timmar för att hitta fakta, ideér och andra människors tips. Jag har verkligen försökt med allt. Sen att jag inte säger de rätta orden eller alltid vad jag tänker är något helt annat.
Det är alltid lättast att säga att man mår bra och att det är fint när någon frågar! Vem skulle orka eller vilja lyssna på mitt dravell om allt mitt "elände" som just är en nål i en höstack om man jämför med Pigge?!
Till råga på allt detta har vi precis fått tråkiga besked om min far. Läkarna har nyss upptäkt att min underbara pappa har cancer, och hur rättvist är det?? Det finns inget som jag hatar så mycke som cancer. Det är som en förkylning, det kan drabba vem som helt och hur som helst. Min pappa har cancer i sin ena njure vilket ger oss stort hopp om att han ska bli frisk men man kan aldrig vara säker. Jag vet hur cancern kan sprida sig och hur lömsk den är, jag tror inte på något för än han har blivit opererad och dom har fått bort allt. Jag hoppas bara min käre far kan dra ner på sitt rökande så operationen blir lite mindre riskabel.
Jag hoppas ändå att 2011 blir vårat år vilket vi får reda på på måndag och ev om tre till fyra veckor fram över. Jag kommer ständigt hålla min ena tummer för att allt tråkigt ska bli bra!
Over and out.
Tyvärr har mina och våra motgångar skapat en del onödiga bråk oss emellan då vi helt enkelt inte kan förstå varandra. Jag blir lika ledsen varje gång han misstolkar det jag säger, eller när jag tänder på alla fyra för jag inte tycker hans argument stämmer.
Vi är nog båda två väldigt sårade av det faktum att vi inte lyckas med detta projekt på egenhand. Alla behandlingar, sprutor, piller och besök påfrestar på oss båda två. Vi är helt maktlösa och kan bara hoppas. Jag vet faktiskt inte hur mycket hopp en människa har i sin motor, förhoppningsvis finns det massor med den varan. Jag känner mig helt slut och drenerad på energi då jag går i ständig oro. Ena minuten är jag glad och tror starkt på att vi lyckas, den andra tror jag inte alls på det. Tror säkert alla hormoner jag chokar kroppen med gör att mitt humör svajar även om jag i mig själv har ganska dålig kontroll på mitt "vanliga" humör.
Jag tycker jag har gjort allt jag kunnat för oss två. Har googlat i flertalet timmar för att hitta fakta, ideér och andra människors tips. Jag har verkligen försökt med allt. Sen att jag inte säger de rätta orden eller alltid vad jag tänker är något helt annat.
Det är alltid lättast att säga att man mår bra och att det är fint när någon frågar! Vem skulle orka eller vilja lyssna på mitt dravell om allt mitt "elände" som just är en nål i en höstack om man jämför med Pigge?!
Till råga på allt detta har vi precis fått tråkiga besked om min far. Läkarna har nyss upptäkt att min underbara pappa har cancer, och hur rättvist är det?? Det finns inget som jag hatar så mycke som cancer. Det är som en förkylning, det kan drabba vem som helt och hur som helst. Min pappa har cancer i sin ena njure vilket ger oss stort hopp om att han ska bli frisk men man kan aldrig vara säker. Jag vet hur cancern kan sprida sig och hur lömsk den är, jag tror inte på något för än han har blivit opererad och dom har fått bort allt. Jag hoppas bara min käre far kan dra ner på sitt rökande så operationen blir lite mindre riskabel.
Jag hoppas ändå att 2011 blir vårat år vilket vi får reda på på måndag och ev om tre till fyra veckor fram över. Jag kommer ständigt hålla min ena tummer för att allt tråkigt ska bli bra!
Over and out.
Kommentarer
Trackback
